killing all lights

I morse var jag och Matilda och simmade i Näckenbadet, som ligger ca 25 minuter från där jag bor. Trots den enkla distansen var det 7 år sedan jag simmade där senast. (Det kan ha att göra med att jag har skolkat alla simningslektioner från 4:an och framåt). Att återigen simma i samma bassäng där jag först lärde mig simma, där jag fick min första "pojkvän" och där jag var med om min i princip nära-döden-upplevelse framkallade så mycket minnen och känslor. Jag antar att hur mycket man än försöker undkomma sitt förflutna kommer det alltid komma ifatt en; det behöver inte vara en simbassäng som är den utlösande faktorn. Det är väl först när man har förlikat sig med sitt förflutna som man kan bli helt fri. Jag har en bit kvar.

Så att simma den sedenliga 1 kilometern var jobbigare mentalt än fysiskt. Det var därför en lättnad att komma in i bastun och varva ner, trots att vissa gamla spöken fortfarande var omkring mig. Lättnaden varade tills dess jag såg den manliga personal som sneglade in i bastun, och förvandlades där till panik. Jag orkar inte gå in på detaljerna, men jag kan säga så här mycket: de kommande tjugo minuterna spenderades med att gömma sig för honom. Vart vi än var kom han dit också. Skitläskigt.