killing all lights

Tusan att Aime redan har lagt upp Veckans låt. Jag hade tänkt vara lite busig och publicera en Veckans låt utan hennes vetskap - och så hann hon före! Snacka om snopet.
Nu är det inte så att jag misströstar över valet; Supermassive Black Hole är bäst. Däremot vill jag så gärna delge mig av en annan låt också, och det kan inte vänta! Hmm.
Jag antar att det kan fungera. Flight Of The Concords är ju inte bara ett band, utan en serie och uppenbarligen gör de även stand-up.
Så, det här kan alltså vara Veckans klipp.

Alla hjärtans dag.
Vad tycker vi om det?

Typ:
Alla fjärtans dag.
Behöver jag säga mer?

Nej men, helt seriöst. Alla hjärtans dag är en onödig dag.
Det är en dag för affärer att tjäna extra pengar genom att sälja fula, osmakliga, röda, puttinuttiga saker som folk köper till dom de tycker om "för att de måste". Tycker man om en person, så inte tusan behöver man en speciell dag för att visa det! Visa det varje dag. Ofta tror man att alla förstår hur mycket man uppskattar sin pojkvän/flickvän/kompis/förälder (osv) men det är inte alltid så uppenbart. Vi (speciellt jag...) måste bli bättre på att säga alla dom där positiva sakerna om folk som man annars håller inne.

Inte bara under alla hjärtans dag, utan under hela året.

Visst, kärlek i all ära. Ibland kan det däremot gå lite för långt.
Som i det här fallet. Uscha mig.

Vet ni vad... Det gick bra.

Faktum är, att jag faktiskt gillade det. Jag vet, jag är lika förvånad som ni. Kanske måste jag ändra mina livssynpynkter.
Den äldsta pojken (10 år) är stört skön. Man märker att humorn går i släkten. Vi satt och snackade och småskrattade i två timmar, och det kändes som några ynkans minuter. Efter ett tag kom vi in på lite mer personliga frågor, och han frågade mig bland annat om jag var singel, och varför. Mitt svar: "Det finns ingen tillräckligt bra" tycktes han inte köpa. Han gav så många visa råd, utan att själv vara medveten om det. Men, det är väl som man säger; sanningen får man från barn och dårar.

Men jag måste erkänna att det kändes väldigt konstigt att sitta och diskutera sitt civilstånd med en 10-åring.
Hmpf. Jag antar att man lär sig något nytt varje dag.

(PS. Jag är fortfarande hemma hos dom, jag har efter mycket om och men fått dom att gå och lägga sig. Framför mig på skrivbordet ligger en glammig inbjudan till galapremiären av "Män som hatar kvinnor". Behöver jag säga att jag är avundsjuk? Jag funderar på att sno den, men det är inte en sådan smart idé med tanke på att det står komikerns namn på den och att "inbjudan är strikt personlig". Damn it!)

För några månader sedan sprängde jag mina iPod-höglurar. Detta orsakade stor panik; en tågresa utan iPod känns som en tågresa utan kläder. Problemet löstes genom att jag snodde min käre lillebrors hörlörar. Efter bara någon dag märkte han detta, men var snäll nog att låta mig behålla dom för en tid.
Nu är det tyvärr så att han vill ha tillbaka sina hörlurar. Det skulle vara okej, om det inte vore för att jag har förstört även dom. I eftermiddags började det knastra farligt i den vänstra hörluren, innan den sa "poff" och dog. Eller ja, dog är nog fel ord. Den strejkar mera. För vad? Jag vet inte... Kanske de ohälsosamma arbetstiderna? Då och då växer hoppet inom mig när den börjar fungera för en millisekund - bara för att dö igen lika fort.

Så istället för att behöva köpa en hörlur måste jag nu köpa två! Ve och fasa! Har ni några tips på bra och billiga hörlurar?

Jaja. Nu måste jag gå. Jag ska nämligen vara barnvakt åt en känd komikers barn, som tillika är min granne.
Ni som känner mig anar oråd redan nu, och - det är faktiskt sant - det är befogat.
Frågan är nu: vilka kommer överleva; jag eller barnen?
Jag tvivlar på att jag kommer få betalt om barnen kolar vippen, så jag ska göra mitt bästa för att förhindra det.
Wish me luck!

Idag bestämde jag mig för att jag och isbanan skulle ha en andra rond. Inte banne mig ger jag mig utan en fight. Och vet ni vad? Jag klarade mig helskinnad. Visst var det skakigt på några ställen, men jag reste mig alltid i sista stund och kom tillbaka med full kraft!
Llou - Isbanan, 1-1.
Nu jävlar kommer jag! Ingen går säker...

För att komma till tågstationen från mitt hus kan man antingen ta en genväg genom skogen (som under den här tiden på året bara är en isbana) eller gå runt skogen. Detta tar mycket längre tid.

Imorse hade jag gott om tid till tåget, men inte tillräckligt gott om tid för att ta den längre vägen. Trots det började jag gå den längre vägen, för jag visste att det var svårt att ta genvägen. Jag hade inte gått många meter förrän min lathet tog över och jag ändrade mig och gick mot skogen.
Väl inne i skogen kunde jag konstera att det verkligen var så isigt som jag fruktat. För att jag inte ska halka gick jag då brevid isbanan, men det betyder att jag gick i stora buskar och jättenära träd. Det kändes extremt larvigt och gick väldigt långsamt. "Ingen is ska kunna hindra mig från att komma till tåget!" tänkte jag stolt och tog ett steg ut i isbanan.
Det skulle jag inte gjort.
Direkt gled mina ben under mig och jag landade med ett brak på isen. Det var inte det värsta.
Jag ramlade så olyckligt att jag fick en stor, vass sten rakt i ryggen, precis vid ryggmärgen. Det gjorde så otroligt ont att jag skrek ut alla svordomar jag kan (och det är en del...). Jag kände att smärtan kommer från ryggmärgen och fick panik; jag hade ju spenderat gårdagen med att läsa om hur alla nervceller passar ryggmärgen. Tänk om jag blivit förlamad?! Framför mig såg jag hur jag skulle se ut i rullstol... det var ingen vacker tanke. Nervöst vickade jag på fingrarna; det gick. Sedan vickade jag på tårna; det gick också.
Jag började skratta av lättnad. "I was broken" började spelas i min iPod och det förstärkte verkligen mitt skratt, för det var precis det jag var; sönder.
Jag låg alltså på isen och vred mig i ömsom skratt ömsom skrik av smärta när min granne kom.
"Eh, mår du bra, Llou?" frågade han nervöst. Jag måste ju ha sett alldeles galen ut.
"Visst!" sa jag och reser mig alldeles för fort. Smärtan gjorde mig kräkfärdig och jag vinglade till. Min granne hjälpte mig att få balans och tillsammans gick vi mot tåget. Jag haltandes och han ständigt frågandes efter min hälsa.
Jag hann precis med tåget.

Så, lads, om ni undrar varför jag var en bitch hela skoldagen så har ni svaret här. Jag försökte att ignorera den ständiga smärtan, men det var som att säga "ignorera smärtan!" till en person samtidigt som man knivhugger denna. Inte så jävla lyckat, med andra ord.

Jag vaknade för 5 minuter sedan med näsan i biologiboken. Inte bra, inte bra alls.
Kombinationen av att jag var ute sent och drog på stan igårnatt (läs; gick på bio med lillebror) och att försöka plugga in konstiga biologiska termer är dödlig. Jag hade tur att det bara var extrem trötthet som drabbade mig. Vem vet vad som händer här näst?

Creepy.

Dagen idag har varit relativt händelselös. Största händelsen var när jag och Julia genomförde en röstning huruvida vi skulle placera om borden i klassrummet. De flesta blev förbannade hur vi än flyttade borden. Jag har ingen aning om att folk kunde bry sig så mycket om några ynkans bord och stolar. Allt blev bara så skrattretande. Det var som att komma tillbaks till sena mellanstadiet.

Som en protest mot detta omorganiserade vi stolarna och borden när alla gått hem för dagen.
Jag undrar verkligen hur reaktionen kommer bli imorgon.

Ja, som ni hör, det här är det mest händelserika för mig idag.
Rolig dag, eller hur?
Gud, vad jag längtar efter att ta studenten!

Jag tänkte fortsätta lite på Aimes spår för några inlägg sedan, genom att publicera denna utmärkta Nemi-stripp.
Vilka känner inte igen sig?

Jag har aldrig lyckats plugga särskilt bra eller effektivt på helgerna (eller någonsin, snarare). Detta är bara ett faktum jag har accepterat utan att tänka så mycket på varför, men idag slog det mig. Så fort jag sätter mig ner får jag alltid en arbetsuppgift som enligt familjen min är så mycket viktigare att göra.
Så, om ni ursäktar mig, nu ska jag:
1. Fixa lunch.
2. Städa toaletterna.
3. Hänga upp tvätt.
4. Stryka kläder.
5. Ta självmord.

PS. Har ni tur kanske Aime publicerar lite bilder från gårdagen, som vi tog på äkta fjortis-manér. DS.

Jag kom på att det kanske inte var så där jättebra att erkänna att jag, som sjuttonåring, ska spela the Sims. Så jag tycker att vi alla struntar i det felsteget och blickar framåt, mot min födelsedag. När jag fyller arton ska jag inte spela något töntigt spel. Eller, ännu bättre; jag ska inte tänka på något töntigt spel.

(Bara så att ni vet vill jag säga att the Sims var astråkigt och att jag nu har raderat spelet från datorn. Pappa är mitt vittne!)

Avslutningsvis vill jag ta tillfället i akt genom att spy lite galla över en viss kille. Diverse kommentarer far genom mitt huvud för tillfället, den ena mer taskig än den andra. Men jag nöjer mig med att skriva: Du är en fullkomlig jävla idiot! Det var flera år sedan jag hade för vana att sparka killar mellan benen, men nu kommer lusten tillbaka. Och jag kommer sparka betydligt hårdare den här gången.

Innan jag kom hem idag hade jag verkligen bestämt mig för att plugga. Nu, skulle jag ta tag i allt skolarbete. Jag var stolt över mig själv att jag kommit fram till ett sådant förnuftigt beslut.
Men när jag kommit hem såg jag att jag fått det nya numret av Elle. "Det kunde väl inte skada att läsa lite i den innan jag börjar plugga?", tänkte jag. Sagt och gjort, jag satte mig med en kopp te och började bläddra. 2 timmar senare kollade jag på klockan och insåg förskräckt hur lång tid det hade gått. Varpå jag sprang till datorn för att inte låta er lida av uteblivande bloggande. Så nu ska jag börja plugga.

Förresten, visste ni att det ska komma ut ett the Sims 3? Är det bara jag som är efter och inte har vetat om detta? Det måste jag ladda ner köpa så fort den kommer ut! Det var så länge sedan jag spelade the Sims 2! Hmm... kanske ska man ta och installera the Sims nu och spela lite bara... jag kan ju alltid plugga senare.

Japp. Så får det bli!
Orvar!

Onsdagar betyder gymtid, så även idag. När jag och Amanda kom in i omklädningsrummet möttes vi av massa bebisar (/bäbisar?) och deras unga mammor. "Vad är det för fel med det?", kanske du tänker. Jo, för det första är jag inte direkt en barn-tjej i den bemärkelsen att jag gillar barn. Barnvakt har aldrig varit min grej, och ni som känner mig väl vet varför. Nu i eftermiddags skrek barnen som galningar, och det gick verkligen på mina nerver.
Men, det som mest gick på nerverna var trots allt mammorna. Inte av den simpla anledningen att de lät sina barn skrika ostört (som under andra omständigheter skulle varit mycket irriterande) utan att de var så otroligt smala. Jag menar, de hade ju för Guds skull fött barn för inte mer än 3-4 månader sedan, och ändå var de smala som tändstickor! Det var läskigt att se. Om jag någon gång blir gravid ska jag använda det som ursäkt för att äta så mycket onyttigt som möjligt, och fullkomligt skita i hur jag ser ut. Jag kommer heller inte ha någon brådska med att banta efteråt, för hallå, man har faktiskt haft en unge i sin mage!

Så, nu har jag fått ut lite aggressioner. Tyvärr känns det inte så mycket bättre, men men.
Som jag har förstått det är det otroligt många killar som läser den här bloggen, och att ni har blivit lite småkära i mig efter vår otroliga videoblogg. Jag vill bara varna er; det är troligt att jag kommer bedra er. Detta enligt en undersökning som ni kan läsa om här. Detta är tyvärr inget jag kan påverka. Så när det än händer har jag i alla fall något att skylla på: mina kinder. Sweet!
Inte för att jag planerar något sådant i dagsläget. Nej nej. Jag saknar en avgörande faktor för att det ska vara möjligt.

Ni som tycker att massage är skönt har inte fått det av min sjukgymnast. Om ni fortfarande tycker att det är skönt efter att ha varit hos henne kan jag enkelt konstatera att ni är: Masochister.

Man ligger helt försvarslös på mage medan hon lever loppan på ens rygg. "Nu ska jag dra i skinnet tills det lossnar" sa hon en gång. Då skrek jag, för ungefär 13:e gången. Det gjorde svinont, för att använda sig av en liten underdrift.
När jag väl kom ut efter 40 minuter såg jag helt förstörd ut; mascaran hade runnit så att jag liknade ett spöke och jag haltade som en enbent.

Jaja, det var värt det.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt! Jag har varit en dålig bloggerska, jag vet. Till mitt försvar kan jag säga att... öööhh... jag glömde bort bloggen funderade ut massa smaskiga saker som jag ska skriva här senare! Förlåter ni mig?

Problemet med att fundera ut massa smaskiga saker att skriva är att man blir så himla frustrerad när man glömmer bort dem (som nu). Jag vet med mig att det finns minst 3 skitroliga saker som jag vill delge mig av, däremot har jag ingen aning om vad dessa tre saker är.

Är det möjligt att vara senil när man är 17 år?
I sådana fall är jag i rikszonen.
Crap.

Om ni har tålamod kanske jag kommer på det igen.
Troligtvis inte.

Jag borde typ ha en "bloggbok" med mig där jag alltid kan skriva upp mina snilleblixtar. Problemet är att en sådan bok skulle vara så tjock och tung att bära omkring, if you know what I mean!

Jag, Aime, Matilda och Navid satt och pratade om vilka olika klubbar vi vill hänga på när vi alla fyller 18 år. För mig är det 85 dagar kvar, så det gäller ju att ladda upp! Hursomhelst. Snacket gick, och vi började prata om White Room.

"Vad är White Room?" frågade Navid, helt klart missorienterad. Det är tydligt att han inte driver med oss; han vet verkligen inte vad White Room är. Aime tar honom under sina vingar och förklarar.

En minut senare vänder sig Aturina om för att fråga Navid något.
"Prata inte med mig; jag hänger på White Room!" utbrast Navid med en grov Lidingö-accent och ett nyvunnit självförtroende. Frågan är hur mycket av det självförtroendet som finns kvar efter att klassen skrattat gott åt (absolut inte med) lille Navid.

Eftersom Navid inte vill att vi ska nämna honom i det här inlägget för han framställs som "en stor jävla idiot" (enligt honom själv). Därför kan vi kalla Navid för "X".
Slutet gott, allting gott.

Jag och Saltsjöbanan går inte hand i hand, bildligt alltså (no shit).
Ikväll var det strömavbrott. Det bidrog till att hela Saltsjöbanan var avstängd och ersattes med bussar. Första bussen blev full fort utan att jag fick plats. Nästa buss tog år innan den slutligen kom till Slussen, men med den lyckades jag få en sittplats (yey)!
Efter att ha spenderat en halvtimme på den där bussen var jag däremot inte lika entusiastisk. Jag insåg att busstationen som bussen skulle stanna vid var långt ifrån mitt hus, och att det skulle ta ytterligare tjugp minuter innan jag var hemma. Då började en plan formas i mitt huvud...
Jag gick försiktigt fram till busschauffören och tog fram mitt allra charmigaste leende.

Jag: "Ursäkta mig, men jag undrar om det är möjligt att ta en liten omväg för att släppa av mig?" (Jag ler oskuldsfullt)
Chaffisen: "Ehum. Vart då?" (Han ser otroligt konfunderad ut)
Jag: "Det är inte alls så långt här ifrån. Jag skulle verkligen uppskatta om du kunde göra det för mig..." (Jag tittar djupt in i hans ögon) "Jag är nämligen väldigt trött." (Ler igen)
Chaffis: "Oh, så vi har alltså en dam i nöd här?" (Han ler mot mig)
Jag (ständigt leende): "Ja, så skulle man kunna se det!"
Chaffis: "I sådana fall har jag inget val! Men du måste stå kvar här för att visa mig vägen..."
Jag: "Självklart. Det här är otroligt snällt av dig."
Chaffis: "Ehmm. Hehe. Inga problem!" (Han ser lite generad ut)

Det är kul att veta att jag fortfarande har det i mig.
Sedan att det bara fungerar på 50plusare, det är bara en liten detalj.



Bussen stannade i princip utanför mitt hus. Vilken lyx.
När jag väl kommit hem berättade jag för pappa om mitt och Aimes projektarbete (att marknadsföra skolan). Pappa blev genast intresserad.
"Jag vet vilken slogan ni ska ha!!!" utbrast pappa efter en stunds tystnad. Han tittade på mig och förväntade sig någon slags respons, så jag svarade honom.
"Jaha, och hur är den då?"
"Mikael Elias - because you're worth it!" sa han otroligt stolt.
"Du driver med mig?!" utbrast jag. Jag kunde inte tänka mig en sämre slogan. Pappa blev lite bekymrad. Det var tydligt att han gillade sin slogan betydligt mer en jag.
"Vänta... Jag tror att jag har det! 'Mikael Elias - connecting people'! Vad tycker du om den?" skrek han triumferat.
"Jättebra pappa, verkligen" svarade jag, för att försöka att inte såra hans känslor. Men seriöst? Tack gode gud att pappa inte arbetar med marknadsföring.

Idag har vi fått omdömen i alla ämnen i skolan. Det var riktigt läskigt, men även roligt i viss mån.
Jag är tydligen ganska bra på mikrobiologi. Där ligger jag på ett starkt VG+ och visar mycket goda kunskaper. "Varför är det här roligt?" undrar nog ni. Jo, av den simpla anledningen att jag inte har mikrobiologi. Trots att jag har påpekat det till läraren får jag fortfarande närvaro på dom lektionerna och förra veckan kom han fram till mig och sa: "Llou, du har fortfarande inte lämnat in din labrapport!".
Det blir intressant att se hur lång tid det kommer ta för läraren att fullkomligt inse att jag inte går på mikrobiologi. Kommer det gå så långt som att jag får slutbetyg i ämnet? Återstår att se...

En annan konstig sak var att min engelsklärare ville att jag ska prata mera "för det är en av mina starka sidor". Bullshit. Jag menar, jag är ganska bra på att snacka engelska hemma och med vissa kompisar, men framför läraren är det är jäkla skämt. Så här lät det idag:
Läraren: "Did you like any of the poems?"
Jag: "Jes. Aj lajkt dis wan."
Läraren: "Have you read anything by him before?"
Jag: "Jes. Vi häv.. eehh.. alltså i Kultur- och idéhistoria.. Aj min, in culture and idea... öh.. history? Jes, där vi häv räd såmting by him... Aj tink."
Läraren: "Well... Okay..."

Är snacka en av mina starka sidor i engelska är jag in serious trouble. Oh no.