killing all lights

Jaha, uppenbarligen får man inte ha några hemligheter här längre. Tack så mycket, Aime.

Gårdagen och denna dag spenderades genom att leka äkta bloggare. Vad menas med det? Jo, vi tog kort. Hallelujah! Fast så himla spännande kort blev det ju inte...


Och sedan, i äkta bloggmanér, tog vi även kort på vår underbart goda mat. Men eftersom jag älskar att vara lite... ööh... alternativ så tog jag kortet efter jag hade ätit, och efter jag hade gjort en matmonster av resterna. Mobba mig inte, jag måste passa på att vara barnslig innan jag fyller 18 år. Då jävlar! Framtills dess kommer jag trakassera er med mina matmonster. Jag känner verkligen att jag har en fallenhet i det här ämnet.

Jag glömde att berätta att jag öppnade mitt skåp idag. (Ni som har glömt vad som hänt - läs här).
Lukten var faktiskt inte så förfärlig. Det luktade nästan som vanligt, fast med en litet touch av surströmming. (Fast det kanske säger mer om min ordning i skåpet än om självaste skåpet?)

I alla fall. Nu har jag fått tillbaks mitt smink så jag är alldeles happy-go-lucky.
(Sedan pratar jag i telefon med en galen skvallerpanna, det skadar inte heller!)

(Och ja, jag älskar parenteser)

Okej, jag måste passa på att säga att jag absolut inte håller med Aime om vad hon skrev om i förra avsnittet. Det är hennes åsikt och ska inte förknippas med hela "Killing all lights"-fenomenet! Jag har inte superbra koll på alla låtarna som har varit med, men den låten som jag tycker är bäst är alltför pinsam för att erkänna.

Idag på väg hem slank jag förbi Hemköp för att köpa en banan. När jag kom till kassan såg jag att kassören stod och dansade för mig och gjorde diverse roliga poser. "Ööh... okej..", tänkte jag förundrat. Det var inte den reaktionen jag brukade få av kassörskor, direkt. Sedan insåg jag att det var en gammal kompis som jag inte sett på tre år, och gissa om jag blev glad! Vi kunde tyvärr inte snacka så länge, för mitt tåg skulle gå vilken minut som helst. Det var synd. Vissa personer har en tendens att sprida glädje omkring sig, och hon är verkligen en sådan person. Jag var så glad att jag inte brydde mig om att jag fick en extremt ovänlig kommentar av en man jag satt tvärs emot på tåget. Istället firade jag av världens leende, så att han blev helt paff och fortsatte läsa sin tidning.

Det känns som om ingenting kan förstöra min glädje.
Men varför utmana ödet? Jag pluggar nog kemi en annan dag...

Jag känner mig... tom. Som att jag fick ta del av en underbar värld och nu bara rycks den ifrån mig. Ganska oartigt, om ni frågar mig. Varför har dom inte gjort fler säsonger av Veronica Mars?!

Idag fyller min pappa år. Han vill inte att vi ska säga hur gammal han är. Jag tror att han har fått en sen 50-årskris (där fick ni en stor ledtråd). Denna dag är således tillägnad fader min. Han ville bland annat gå på en promenad (jag undrar om man helt plötsligt blir hälsointresserad när man fyller 53? Ooops... Sorry dad!).
Sedan har vi även haft besök från bekanta från Norrland. Det är kul att få lite perspektiv på tillvaron, om man säger så!

Veronica Mars är en bra tv-serie (ja, jag vet: "nu snackar hon om det igen, hon måste vara helt såld" osv - tack, jag vet). Men jag menar, vem kan inte låta bli att tycka om serien? Varenda person kan relatera till någonting i den.

Ta mig, som exempel. Hela kärleksrelationerna är så verklighetstrogna. Typ:
Pojke träffar flicka. Pojke och flicka blir kära och blir ihop. Pojkens mamma hatar flickan (speciellt flickans mamma) och säger därför till pojke att han och flicka är syskon. Pojke dumpar därför flicka, som inte får reda på varför. På en fest blir både pojke och flicka nerdrogade och råkar ha sex. Pojken vaknar tidigt på morgonen och i tron om att han precis har haft sex med sin syster flyr han fältet. Flickan vaknar upp och tror att hon blivit våldtagen. Dom pratar aldrig om det, eller med varandra.
Flickan klipper håret och tuffar till sig. Flickan anklagar pojke för att ha mördat sin syster. Pojken flyr landet. Flickans pappa hittar pojke. Pojken kommer hem och blir ihop med annan tjej. Flickan blir ihop med pojkens bästa kompis. Pojken blir förbannad och börjar slå sönder sin extremt dyra bil. Flickans pappa tar ett faderskapstest och det visar sig att flickan inte är släkt med pojken.  Pojken och flickan dumpar sina respektive och blir ihop.
Pojkens ex ligger för döden, och är gravid med pojkens barn. Flickan lovar pojkens ex att inte låta exets föräldrar ta hand om barnet, eller att adoptera bort det. När exet dör måste således pojken och flickan kidnappa barnet. Pojken och flickan lyckas lura FBI, och pojken tar sig med hjälp av en ovetandes sheriff till Mexico där han förenas med sitt barn. Pojken och flickan får aldrig kontakta varandra igen, av risk att pojken kan bli upptäckt.

Ja, men hallå? Been there, done that!

I natt hände något hemskt.

Jag hade en jättetydlig dröm. Alla detaljer var där, allt kändes så verkligt. När jag vaknade upp fick jag panik; hade det hänt på riktigt? Hade jag verkligen gjort det?

Just nu är jag ganska säker på att det är en dröm, men jag har liksom inte vågat ringa personen för att kontrollera.

---

Update:
Det var en dröm. Jag hade nämligen en egen lägenhet. Så, så vida ingen barmhärtig liten person har givit mig en häftig takvåning på Söder utan att jag är medveten om det för tillfället så kan jag andas ut.

Att jag inte insett det här innan! Det skulle ha sparat mig mycket jobb med matten. Eller?

Nu ska jag fortsätta se "Bang i bygget". Den serien kallar jag kvalité. Den, och alla filmer av Monty Python.

Att vara uppe sent och titta på Oscarsgalan har sina nackdelar. Ett exempel är videon i förra inlägget. Tydligen är det möjligt att förlora 60% av hjärnkapaciteten genom att inte sova. Jag vet inte hur jag annars skulle tolka vårt beteende.

Ett annat exempel är komplikationerna när man senare ska laga mat, och måste hantera diverse vassa föremål. Det blev helt plötsligt väldigt spännande och nervöst bara att hacka grönsaker. Skulle jag skära av mig fingret eller inte? Jag lyckades överleva med alla fingrar i behåll, och endast med ett litet skärsår. Cred till mig!

Jag vet inte om ni kan "läsa mellan raderna" som min svensklärare tjatar om. Men har jag lyckats ska ni vid det här laget förstå att jag är ytterst trött. Därför ska jag redan nu dra mig mot min säng.
Sova. Sooooooooooooooooooooooooova. I min säng. ZzzzzzzzzzzZzZZzzzzzzzZzzZzz....

Trots min hemska uppsyn igår vågade jag mig ut ur mitt hus, likt Grinchen vågade sig ut ur sin grotta. Längtan efter att shoppa blev alldeles för stor. Så jag antar att jag inte ska pika dig, Aime.

Det slutade med att jag köpte en otroligt söt klänning från Miss Sixty, som jag tyvärr inte kan visa upp. Den är lite paisley-inspirerad. För tillfället passar den mig inte så bra nämligen, men på sommaren när jag är så där snyggt brunbränd kommer den passa perfekt.
Eller vänta lite... Vem försöker jag lura? Jag blir aldrig snyggt brunbränd. Jag blir röd, och sedan vit igen.
Damn it.
Men klänningen är snygg i alla fall!

Jag köpte även en otroligt söt sjal på Lindex av alla ställen. Den är vackert korallfärgad.
Har ni tur kommer det kanske upp en liten bild, när jag har hämtat mitt smink, förståss.

På tal om det så köpte jag även en mascara, för det kan jag verkligen inte vara utan.
Nu är jag färdig med att leka en utseendefixerad, dum blondin. Tillbaks till verkligheten.

Och just det.
Vad jag vet så dog ingen, och ingen fick kroniska skador. Jag däremot kan ha fått tinnetus av en tjejs skrik, men förutom det är allt prima.

Igår upptäckte jag något förfärligt. Fasansfullt, rent ut sagt. Jag har glömt min gympapåse i skåpet.
Det i sig är inte så hemskt. Jag menar, okej, hela mitt skåp och alla mina böcker kommer lukta möggel när jag kommer tillbaka från sportlovet, men det kan jag ta. Problemet är detta; i gympapåsen ligger allt mitt smink.

Bambambaaaaaaaam.
"Åh Gud, vad hon är utseendefixerad!", kanske ni tänker nu. "Att inte ha smink, det är väl inte hela världen?".
Hehe.
Jag kan säga så här:
Det är inte för min skull jag har på mig smink. Skulle ni se mig utan smink skulle ni börja skrika och springa iväg och kasta diverse förbannelser över mig. Jag tänker på er; jag vill inte att ni ska få hemska mardrömmar.

Det leder till att jag måste avboka alla mina planer som rör sig utanför hemmet. Jag kommer leva isolerad i mitt hem tills skolan börjar igen. Så tänk på mig när ni är ute och har kul; när ni ser på bio, när ni är ute och shoppar (pik till Aime), när ni festar eller bara umgås med några kompisar.
Men speciellt: tänk på mig när ni åker skidor i Trysil, när ni solar i Egypten, när ni festar på Teneriffa eller är på ett spa i Åre.
Jag kommer inte alls vara avundsjuk!

Kommer ni ihåg isbanan på väg till tåget?

Det gör min rygg, kan jag säga. Eftersom jag hatar att vara svag tänkte jag ge isbanan ytterligare en fight, trots min sjukgymnast stränga order om motsatsen ("Du får absolut inte gå genvägen igen!", sa hon varpå jag svarade oskyldigt: "Nejdå, jag lovar!").
Ett steg in på stigen började The Hives låt "Try it again" spelas på min iPod. Det var skrattretande. Budskapet var solklart: "They say the definition of madness is doing the same thing and expecting a different result. That's right." Gud tyckte alltså att jag var dum i huvudet.
Detta till trots utmanade jag ödet när jag klättrade uppför backen.
Och vet ni vad:
Jag klarade det.

Jag upprepar:
Jag klarade det.

Jag är så otroligt stolt.
Llou - Isbanan 2-1.
Moahahahaha.

(Fast om man tänker på det... När har min familj någonsin klassificerats som normal?)

---

Update:

Åh, jag älskar att ha en blogg. Och:
Åh, jag älskar mina kompisar.

Efter att Amanda-panda såg mitt SOS har hon gett mig ett USB-minne. Känn på den ni! Kan ni slå det? Det tror jag inte... Fast ni kan ju alltid bevisa att jag har fel!

För några minuter gick jag runt panikartat och letade efter min tofs. Jag visste att jag hade haft den på armen för inte alls länge sedan, och jag hade den inte i håret, så jag hade ingen som helst aning om vart den var. Sedan skulle jag sätta på mig strumpor och märker då att tofsen sitter på min vad. Hur tusan har den kommit dit? Jag har verkligen inget minne av att ha rört den över huvud taget.

Det värsta är att det här är inte första gången det händer... Vad är det som händer med mig?!

PS. Lägg märke till hur torrt och stubbigt mitt ben är. Ooouufff! Hett! Mjaao! DS.

Plugga? Njee. Blogga? Nej.
Titta på Veronica Mars? Ja!
Så nu ska jag fortsätta med det jag hållit på med i 5 timmar.

Tjenixen!

Något underligt hände nyss.

Jag har precis haft ett väldigt givande samtal med min farfar över telefonen, där vi satt och diskuterade och klagade på olika sjukdomar och skador; från hans magsjuka under kryssningen i Karibien (den berodde tydligen på alltför fet mat) till min rygg som totalt pajjar (delvis på grund av den j*vla vurpan på isbanan).
Då slog det mig; är det så här det känns att bli gammal? Att man faktiskt uppskattar ett samtal med sin farfar där man grämer sig om diverse åkommor?

Iiih.

Har någon Twitter? Bra/dåligt?
Det låter som en kul idé.
Eller, jag vet inte. Gör det?
Usch, hjälp mig.

För tillfället är hela min klass och åker skridskor. Detta är ett tillfälle som man egentligen inte ska missa. Vad är roligare än att skratta åt klumpiga klasskamrater som ramlar omkull? Jag hoppas verkligen att Aime har med kameran och filmar detta event, för er skull likaväl som min.

Hur kommer det sig då att jag inte är där?
Jo... Visst, skratta åt andra är jag bra på, men det känns lite som att kasta sten i glashus när jag sedan ska snöra på mig grillorna och inta isen. Jag är som "Bambi på hal is" gånger 1000, och det är verkligen inte en överdrift.
Jag har nu inte åkt skridskor på 5 år, och när jag åkte sist drog jag mig fram i sarjen, och inte ens då kunde jag hålla balansen. En vindpust i nacken och jag ligger och vrider mig på isen.

Så tusen tack till ni som inte hade några skridskor att låna ut; ni räddade mitt liv!

Ibland (okej... ofta) älskar jag att vara Llou Wilde. Jag kan sitta och göra ingenting speciellt, när jag får världens mest nyskapande, kreativa och häpnandsväckande idé.
Den som jag nyss fick var så otroligt bra! Ni kommer aldrig kunna gissa vad det var.

... Faktum är att det kommer nog inte jag heller.

På tal om något helt annat:Man kan ju undra när fortsättningen på sagostunden kommer?