killing all lights

Att plugga är inte bra för min hälsa. Speciellt inte om man kombinerar det med att ha sovit ca 4 timmar varenda natt den senaste veckan. Hur vet jag det, kanske ni frågar er. Jo, hela dagen har jag gått runt och hört ett konstigt ljud, men inte tänkt så mycket på det, förr än min pappa blev otroligt irriterad och väste: "Sluta gå runt och göra dina fula säl-ljud!".
Weird. Ljudet kom från mig.
Det hade varit en sak om jag var bra på att härma en säl, men jag är ju inte ens nära. Hmpf. Hur som helst tror jag inte att det kan vara ett gott omen, men vem vet? Kanske visar det sig att jag är en sältalare, eller något annat konstigt.

En av pappas bästa kompisar är en väldigt trevlig engelsman, som jag kommer mycket bra överens med. Han har en skön humor, och vi kan ha ganska djupa diskussioner tillsammans. Denna man har en son, som är två år äldre än mig. Det har varit hans, och även min pappas, högsta önskan att vi ska bli tillsammans i över tio år nu. Det är lite skrattretande.
"Jacob är en väldigt trevligt kille, tycker du inte?" kan pappa utbrista helt plötsligt, "han är musikalisk och lagar jättegod mat! Det är väl ändå ett pojkvänsmaterial?".
Varje gång jag kommer hem till dem blir pappas vän jätteglad, och om möjligt ännu gladare när jag kramar hans son.

Det är otroligt pinsamt.
Misstolka mig inte. Jag gillar Jacob, han är en sjysst kille, men ingenting mer. Och jag vet att han känner detsamma. Ikväll ville pappa att jag skulle följa med honom till sin kompis ("Jacob kanske är där, Llou!") men jag lyckades slingra mig ur det. Kan de inte bara ge upp någon gång?

Vad har hänt med folket?! Är det bara jag och Aime som gillar Ballen&Bollen? Varför är det inga som skriver kommentarer i likhet med: "Ni är så stört sköna!" eller "Guud, så jag skrattar!" osv?

Hmm. Den här tystnaden är oroväckande. Istället för att tala om vår genialitet gör ni ingenting.
Damn it, people, I know you're out there!

Ni ska veta att en av mina specialiteter som barn var just "tysta leken". Jag var mästaren. The mästare. Jag kanske har förlorat en viss färdighet i den leken med åren, men jag är fortfarande grym. Men hur kul skulle det egentligen vara att börja med en tävling här och nu? Grejen med att ha en blogg är liksom inte att ignorera bloggen, om jag har förstått det rätt. Och grejen med att läsa vår blogg är att hylla oss till tusenfald (det är någonting som jag i alla fall har greppat...).

Så..... börja!

(Och om inte det fungerar för er kan ni ju alltid klaga. Allt för att jag ska veta att ni inte är helt hjärndöda!)

---

Update: 1 down, 64 more to go.

Även igår var vi på lärarintervjuer, och även igår kom vi hem omänskligt sent. Men idag har vi studiedag, så det gjorde inte så mycket.

Jag vill bara skriva det en gång till, speciellt för er som har varit i skolan denna underbara dag:
Idag har vi studiedag.

Ah. Ibland är livet härligt.

Hursomhelst. Jag har inte gjort så mycket. Jag vaknade sent (för jag har ju studiedag) och tog gott om tid på mig att äta frukost och så vidare (det är ju ingen idé att stressa om man har studiedag...). Sedan bar det av till ett gym som nästan var tom på folk (uppenbarligen var det inte så många som hade studiedag idag). Och så har jag förståss proppat i mig våfflor, en dag som idag som idag som idag.

Jag vet inte hur många gånger jag har trott att det är söndag idag (det blir kanske lätt så när man är ledig, ni vet, studiedag...). Jag har försökt räkna, och det är uppemot 13 gånger. Inte illa.

Förresten... Har jag sagt att jag har studiedag?

För tjugo minuter sedan kom jag hem från skolan.
Ja, ni läste rätt. Jag kom alltså hem 21:20.

21:20!!!!!!!

Och nej, det är inte så att jag är en extrem pluggis. Anledningen var den att jag och Aime (med flera) spenderade kvällen med att intervjua lärarkandidater till vår skola. Det kan låta tråkigt, men det var det faktiskt inte! Hur kan det inte vara tråkigt? Joo, när en av lärarkandidaterna är en 27-årig skitsnygg kille blir det hela plötsligt mycket mer intressant! Rospanda, du missade verkligen något! Franskläraren, släng dig i väggen!

Jag har de senaste två dygnen tillbringat all min vakna tid (och all min minimalistiska sömn-tid) tillsammans med Lydia. Därför känns det nu lite tomt när hon inte längre är här. Det kommer dröja ytterligare fyra månader innan vi träffas igen. Det är nyttigt att vara med folk som bor på landet, man får liksom lite perspektiv på tillvaron. Att vara med folk som inte har en aning om vad Whyred är, som tror att Twilight-filmen handlar om robotar och blir fascinerande av sms-biljetter gör att allt känns så opretantiöst.

Så det är inte så konstigt att vi knappt har sovit ett enda dugg. Jag är dödstrött, och nu måste jag plugga. Jippi. Jag är körd.
Eller, som Lydia skulle säga: "Du ä stöt botta!" [översättning: "Du är stört borta!"]

Ikväll kommer som sagt min vän från Hestra hit, Lydia. Till hennes ära vill jag publicera ett fint litet video-klipp från förra sommaren (som några av er kanske såg på min förra blogg...). På det här klippet ska jag och Lydia föreställa älgar. Ni kan ju själva avgöra huruvida vi lyckades eller inte. Jag kan väl tillägga att de andra personerna i parken kollade liiiite snett på oss. Why, I may wonder.

Jag är nu fullkomligt pank. Och med fullkomligt menar jag fullkomligt. De två konton som innan haft pengar på (mitt spenderar-konto samt mitt lönekonto) är nu länsade. Jag känner mig naken, splittrad och till viss del utanför. Vad tusan ska man göra utan pengar? Jag får ju heller inte något studiebidrag, så jag har ingen inkomst!
Det här kommer bli högst intressant.

Anledningen till att jag har blivit pank? Jag har precis betalat för min Parisresa. Så, så himla ledsen är jag ju faktiskt inte.

Jag har en kompis som kommer upp över helgen från Jönköping. Eller ja, rättare sagt Hestra. Ni som undrar var Hestra ligger borde inte skämmas. Det är en liten håla, som visserligen är någorlunda känt för deras vantar.I hålan finns det tydligen ett psykhem, och boendena på psykhemmet står för ca en fjärdedel av hela befolkningen. Min kompis kommer inte från psykhemmet, så vitt jag vet.

Hur som helst så kommer hon nu till Stockholm. Min fråga är då: Vad är "typiskt" Stockholm? Vad ska jag visa henne?

Min familj har i alla tider klagat på att jag alltid gå runt och sjunger när jag är hemma. "Det är inte ju så farligt", kanske ni tänker. Mjo, det hade väl varit en annan sak om jag sjöng rent. Nu är så inte fallet, men jag sjunger ändå. Och starkt som tusan. Ingen ska undgå min falska stämma.

Men idag klagade pappa mer än vanligt (försök själva att sjunga "La voix" så ska ni se att det inte är världens lättaste. Och tack till Aime som fick mig att få den på hjärnan). Hursomhelst. För att han skulle hålla tyst utmanade jag honom på SingStar. Och vad hände tror ni?
Jo, jag klådde honom stort. Pappa blev helt paff. Jag tror att han på allvar har börjat överväga huruvida han alltid har sjungit dåligt, eller om det bara har kommit på senare dagar.
Egoistisk som jag ibland kan vara råkade jag nämligen glömma bort att SingStar inte mäter hur falskt man sjunger, bara hur väl man tar tonerna. Och det är jag faktiskt en baddare på.

Imorgon har jag och Aime kemiprov. I flera dagar har jag försökt få mig själv att plugga, men utan att lyckats. Istället har jag börjat läsa alla Harry Potter-böckerna ännu en gång. Nu är det så jobbigt att jag läste ut den sjunde boken idag. Under en sorgsen period trodde jag därför att jag skulle bli tvungen att plugga kemi. Sedan kom jag på; jag har ju faktiskt alla på film också, och det skulle jag kunna se! Vad som helst för att slippa kemin...

Men NEJ, jag ska stå emot trycket. Jag ska plugga.
Måste... vara... stark... måste... vara... stark....

..... ... ........

Jag kan ju i alla fall vara inne lite på datorn innan jag börjar plugga. Det skadar ju inte?

Jag satt på en mycket trevlig 18års-middag när jag fick ett samtal av Aime. "Go Marlena, go Marlena!" skrek hon högt i telefonen. Alla i sällskapet tystnade och tittade förvånat upp. Jag fick senare ha en stor utläggning om att jag inte alls hejade på Marlena, och att det här innebar slutet för svensk musik innan folk tittade på mig med respekt igen.
Därfår måste jag förtydliga: Jag hejade absolut inte på henne. Det är fortfarande enbart Aimes åsikt, och dra inte ner mig i det träsket.

Sedan till en rolig nyhet:
Jag såg nyss att vi hade fått vår första negativa kommentar. Jävlar i havet! Det betyder att vi 1) är bra på att göra folk irriterade eller 2) har lyckats nå ut till tillräckligt många personer för att de oundvikliga "jag-trivs-inte-med-mig-själv-så-jag-trackar-ner-på-alla-andra"-personerna ska ha hittat hit. I vilket fall så är jag riktigt nöjd med mig själv.

Jag hoppas att ni inte har glömt lilla mig (med tanke på Aimes plötsliga aktivitet). Jag hann inte uppdatera något igår. Jag var tvungen att gå tidigare från skolan för att hinna köpa en väst till igårkväll till tandläkaren. Sedan var det direkt hem och byta om, slå in presenterna till min kära kompis och sedan ut till stan igen.

Dagen till ära var jag utklädd till en pirat (fast min pappa tyckte mer att jag påminde om en hippie...). Ni får se bilder när det kommer upp på facebook! Så fram tills dess, mina älskade vapendragare; håll ut!

Nu ska jag in och köpa ytterligare en 18-årspresent, denna gång till Caroline. Kan inte folk bara sluta att fylla år? Det skulle vara tacksamt mot min plånbok.

Jag kan inte låta bli. Nu kommer ni sucka och tänka: "Ännu en sådan där fjortis som blivit hjärntvättad!". Men ursäkta mig, hur skulle man kunna motstå?



Om jag nu någonsin kommer bli känd så kommer det här inlägget försvinna kvickt, och så kommer jag givetvis låtsas som om jag aaaaaldrig vetat vem Robert Pattinson var innan jag väl träffar honom. Ni vet, försöka spela lite cool. Jag tror inte att det kommer gå så bra. Speciellt inte om Rospanda står och skriker vid sidan om. Men men, hoppas kan man väl alltid. Just nu återstår det bara ett litet, liiiiitet problem; jag måste bli världskänd.
Som sagt, bara ett litet ynkans problem.

Problem solved.

Ett hårt slag i huvudet senare började min lillebror istället lyssna på Mando Diao och Beatles. Vad mer kan man begära?

Hjälp mig! Min lillebrorsa sitter och diggar till Rongedal. Finns det någon "första hjälpen" för hopplösa musikfall?

Jag är så jävla förbannad.

...!

Idag är det fredag, people! Härligt, härligt!

Jag är medveten om att vi inte har varit så aktiva här, men som Aime skrev igår ska det snart komma upp en ny liten... tjaa... "följetång", som jag personligen gillar väldigt mycket. Vi måste däremot komma på ett sätt att ladda upp filmer, för youtube vill inte samarbeta med oss. Har ni några tips är dom mer än välkomna!

Nu måste jag tyvärr kila iväg till min psykologilektion. Aime, Julia och jag ska hålla i ett föredrag. Vi är inte alls förberedda väl förberedda och det kommer gå åt skogen prima!

... Wish me luck.