killing all lights

För att komma till tågstationen från mitt hus kan man antingen ta en genväg genom skogen (som under den här tiden på året bara är en isbana) eller gå runt skogen. Detta tar mycket längre tid.

Imorse hade jag gott om tid till tåget, men inte tillräckligt gott om tid för att ta den längre vägen. Trots det började jag gå den längre vägen, för jag visste att det var svårt att ta genvägen. Jag hade inte gått många meter förrän min lathet tog över och jag ändrade mig och gick mot skogen.
Väl inne i skogen kunde jag konstera att det verkligen var så isigt som jag fruktat. För att jag inte ska halka gick jag då brevid isbanan, men det betyder att jag gick i stora buskar och jättenära träd. Det kändes extremt larvigt och gick väldigt långsamt. "Ingen is ska kunna hindra mig från att komma till tåget!" tänkte jag stolt och tog ett steg ut i isbanan.
Det skulle jag inte gjort.
Direkt gled mina ben under mig och jag landade med ett brak på isen. Det var inte det värsta.
Jag ramlade så olyckligt att jag fick en stor, vass sten rakt i ryggen, precis vid ryggmärgen. Det gjorde så otroligt ont att jag skrek ut alla svordomar jag kan (och det är en del...). Jag kände att smärtan kommer från ryggmärgen och fick panik; jag hade ju spenderat gårdagen med att läsa om hur alla nervceller passar ryggmärgen. Tänk om jag blivit förlamad?! Framför mig såg jag hur jag skulle se ut i rullstol... det var ingen vacker tanke. Nervöst vickade jag på fingrarna; det gick. Sedan vickade jag på tårna; det gick också.
Jag började skratta av lättnad. "I was broken" började spelas i min iPod och det förstärkte verkligen mitt skratt, för det var precis det jag var; sönder.
Jag låg alltså på isen och vred mig i ömsom skratt ömsom skrik av smärta när min granne kom.
"Eh, mår du bra, Llou?" frågade han nervöst. Jag måste ju ha sett alldeles galen ut.
"Visst!" sa jag och reser mig alldeles för fort. Smärtan gjorde mig kräkfärdig och jag vinglade till. Min granne hjälpte mig att få balans och tillsammans gick vi mot tåget. Jag haltandes och han ständigt frågandes efter min hälsa.
Jag hann precis med tåget.

Så, lads, om ni undrar varför jag var en bitch hela skoldagen så har ni svaret här. Jag försökte att ignorera den ständiga smärtan, men det var som att säga "ignorera smärtan!" till en person samtidigt som man knivhugger denna. Inte så jävla lyckat, med andra ord.