Llou; när man blivit desperat...

Alltså, uscha mig!

Hela vägen hem från min sjukgymnast satt jag mitt emot en matte som satt och grovhångla med sin hund. Jag överdriver inte. Det var så totalt äckligt att se att jag fick kväljningar. Hur kan man göra något sådant?! Jag förstår det bara inte! Jag försökte att inte kolla på dom, men lite då och då måste man ju tjuvkika bara för att kolla om dom fortfarande höll på, och det gjorde dom! När jag kom farligt nära kräk-gränsen bestämde jag mig för att bara titta på min iPod och ingen annan stans. Trots det vägrade den illamående känslan att försvinna, och den håller fortfarande i sig...

Nu vet jag vad jag kommer drömma mardrömar om i natt, i alla fall.
Yummi.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0