killing all lights

Idag var jag och Aime på gymmet för att i ett desperat försök förbränna allt påskgodis vi (eller i alla fall jag...) fått i oss. Det gick finfint, tills jag åter kom hem. Där ligger mitt påskägg så fint och väntar på mig. Den ropar lite försynt: "Kom, Llou, kom och ät! Allt är ditt, ta så mycket du orkar!". Och hur kan jag stå emot? Det är fullkomligt omöjligt. "Lika omöjligt som att ett påskägg kan prata", kanske ni tänker. Men jag lovar; det pratar med mig, det sjunger för mig. Vi förstår varandra bra, ägget och jag. Ägget känner mina svaga sidor, och vet precis vart det ska trycka för att få mig att äta tills jag storknar. Jag har helt klart ett hat-kärleksförhållande till mitt ägg. Nu kallar det på mig! Vi hörs 10 kilogram senare!