killing all lights

Onsdagar betyder gymtid, så även idag. När jag och Amanda kom in i omklädningsrummet möttes vi av massa bebisar (/bäbisar?) och deras unga mammor. "Vad är det för fel med det?", kanske du tänker. Jo, för det första är jag inte direkt en barn-tjej i den bemärkelsen att jag gillar barn. Barnvakt har aldrig varit min grej, och ni som känner mig väl vet varför. Nu i eftermiddags skrek barnen som galningar, och det gick verkligen på mina nerver.
Men, det som mest gick på nerverna var trots allt mammorna. Inte av den simpla anledningen att de lät sina barn skrika ostört (som under andra omständigheter skulle varit mycket irriterande) utan att de var så otroligt smala. Jag menar, de hade ju för Guds skull fött barn för inte mer än 3-4 månader sedan, och ändå var de smala som tändstickor! Det var läskigt att se. Om jag någon gång blir gravid ska jag använda det som ursäkt för att äta så mycket onyttigt som möjligt, och fullkomligt skita i hur jag ser ut. Jag kommer heller inte ha någon brådska med att banta efteråt, för hallå, man har faktiskt haft en unge i sin mage!

Så, nu har jag fått ut lite aggressioner. Tyvärr känns det inte så mycket bättre, men men.
Som jag har förstått det är det otroligt många killar som läser den här bloggen, och att ni har blivit lite småkära i mig efter vår otroliga videoblogg. Jag vill bara varna er; det är troligt att jag kommer bedra er. Detta enligt en undersökning som ni kan läsa om här. Detta är tyvärr inget jag kan påverka. Så när det än händer har jag i alla fall något att skylla på: mina kinder. Sweet!
Inte för att jag planerar något sådant i dagsläget. Nej nej. Jag saknar en avgörande faktor för att det ska vara möjligt.