Llou; någongång är den första

Vet ni vad... Det gick bra.

Faktum är, att jag faktiskt gillade det. Jag vet, jag är lika förvånad som ni. Kanske måste jag ändra mina livssynpynkter.
Den äldsta pojken (10 år) är stört skön. Man märker att humorn går i släkten. Vi satt och snackade och småskrattade i två timmar, och det kändes som några ynkans minuter. Efter ett tag kom vi in på lite mer personliga frågor, och han frågade mig bland annat om jag var singel, och varför. Mitt svar: "Det finns ingen tillräckligt bra" tycktes han inte köpa. Han gav så många visa råd, utan att själv vara medveten om det. Men, det är väl som man säger; sanningen får man från barn och dårar.

Men jag måste erkänna att det kändes väldigt konstigt att sitta och diskutera sitt civilstånd med en 10-åring.
Hmpf. Jag antar att man lär sig något nytt varje dag.

(PS. Jag är fortfarande hemma hos dom, jag har efter mycket om och men fått dom att gå och lägga sig. Framför mig på skrivbordet ligger en glammig inbjudan till galapremiären av "Män som hatar kvinnor". Behöver jag säga att jag är avundsjuk? Jag funderar på att sno den, men det är inte en sådan smart idé med tanke på att det står komikerns namn på den och att "inbjudan är strikt personlig". Damn it!)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0