killing all lights

Jag och Saltsjöbanan går inte hand i hand, bildligt alltså (no shit).
Ikväll var det strömavbrott. Det bidrog till att hela Saltsjöbanan var avstängd och ersattes med bussar. Första bussen blev full fort utan att jag fick plats. Nästa buss tog år innan den slutligen kom till Slussen, men med den lyckades jag få en sittplats (yey)!
Efter att ha spenderat en halvtimme på den där bussen var jag däremot inte lika entusiastisk. Jag insåg att busstationen som bussen skulle stanna vid var långt ifrån mitt hus, och att det skulle ta ytterligare tjugp minuter innan jag var hemma. Då började en plan formas i mitt huvud...
Jag gick försiktigt fram till busschauffören och tog fram mitt allra charmigaste leende.

Jag: "Ursäkta mig, men jag undrar om det är möjligt att ta en liten omväg för att släppa av mig?" (Jag ler oskuldsfullt)
Chaffisen: "Ehum. Vart då?" (Han ser otroligt konfunderad ut)
Jag: "Det är inte alls så långt här ifrån. Jag skulle verkligen uppskatta om du kunde göra det för mig..." (Jag tittar djupt in i hans ögon) "Jag är nämligen väldigt trött." (Ler igen)
Chaffis: "Oh, så vi har alltså en dam i nöd här?" (Han ler mot mig)
Jag (ständigt leende): "Ja, så skulle man kunna se det!"
Chaffis: "I sådana fall har jag inget val! Men du måste stå kvar här för att visa mig vägen..."
Jag: "Självklart. Det här är otroligt snällt av dig."
Chaffis: "Ehmm. Hehe. Inga problem!" (Han ser lite generad ut)

Det är kul att veta att jag fortfarande har det i mig.
Sedan att det bara fungerar på 50plusare, det är bara en liten detalj.



Bussen stannade i princip utanför mitt hus. Vilken lyx.
När jag väl kommit hem berättade jag för pappa om mitt och Aimes projektarbete (att marknadsföra skolan). Pappa blev genast intresserad.
"Jag vet vilken slogan ni ska ha!!!" utbrast pappa efter en stunds tystnad. Han tittade på mig och förväntade sig någon slags respons, så jag svarade honom.
"Jaha, och hur är den då?"
"Mikael Elias - because you're worth it!" sa han otroligt stolt.
"Du driver med mig?!" utbrast jag. Jag kunde inte tänka mig en sämre slogan. Pappa blev lite bekymrad. Det var tydligt att han gillade sin slogan betydligt mer en jag.
"Vänta... Jag tror att jag har det! 'Mikael Elias - connecting people'! Vad tycker du om den?" skrek han triumferat.
"Jättebra pappa, verkligen" svarade jag, för att försöka att inte såra hans känslor. Men seriöst? Tack gode gud att pappa inte arbetar med marknadsföring.